Och ur detta kom skräcken, som dimman stiger ur kärrmarkerna framåt kvällen steg fru Skräck upp - som dimman stiger, stiger. Hon hade bytt bostad och adress, hon hade inte lämnat adress efter sig på det gamla stället - så långt hon förmått, var alla spår igensopade. - Men man vet ju aldrig. Man kan ju till sist aldrig veta om inte någon ändå uppsnappat något och är villig att ge upplysningar. - Hon visste ju aldrig vad en knackning på dörren kunde innebära: vem som kunde stå där.
(Birgitta Trotzig, Dykungens dotter, s78, Albert Bonniers Förlag, Trondheim 1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar