det komplexa i att önska, men ändå inte

Kalla mig Svensson, fast det inte är mitt namn.
Kalla mig malmöit, det är ju nära Köpenhamn.
Jag är en vanlig tjej av medelklass, uppvuxen i förortsvilla.
Servitris som extraknäck, upptränad i att inte spilla.
Pluggade samhäll i gymnasiet med betyg över medel.
Lärde mig aldrig att hålla hårt varken i mynt eller sedel.
I slutet av varje månad är jag alltid lika pank,
jag funderar över att pensionsspara, eller åtminstone byta bank.
Så tänker väl alla, det är vad jag tror,
det spelar ingen roll var i Sverige man bor.
Som en Svensson kan jag vara, det är helt okej.
En medelmåttans prototyp, det kan ni kalla mej!
Jag har vuxit upp med både hund och katt,
jag tycker att det är helt okej att betala 30% i skatt,
jag är med i Amnesty och Greenpeace för min sinnesfrid,
jag läser hellre Elle än SD, fastän jag aldrig har tid,
jag spenderar för mycket pengar på H&M och på vin,
jag tycker att överklassjepparna på Stureplan är riktiga svin,
jag gillar etnisk mångfald och sekelskifteshus,
men tonåringarnas jargong, nu för tiden, är alldeles för burdus,
jag håller upp dörren för farbröderna och tanterna,
i debatten om polisvåld, så hejar jag på demonstranterna,
jag köper Aluma, men ger sällan växel i tiggares händer,
jag tror att de har de bättre här i Sverige än i andra länder,
jag gillar att lösa korsord för att känna mig intelligent,
jag gillar musikaler, men hellre Sound of Music än Rent.
Ibland när det är söndag matar jag fåglarna i parken
men inte ur handen, nej, jag lägger brödet på marken.
Jag är ganska rädd för smutsiga och stora djur,
man kan ju lätt få rabies, om man inte har tur.
Biblioteket är min allra mest kära institution,
min sammanlagda studieskuld är snart uppe i en miljon.
Jag bråkar sällan, även om jag gnäller i smyg,
jag framstår nog som trevlig, men ganska blyg.
Jag duschar varje dag, och har komplex för det mesta,
jag tillhör de som smakar allt, ja, man måste ju testa,
ganska drogliberal, men man ska ju akta sig för starkare skit,
man kan ju inbilla sig att svaga grejer inte gör att man åker dit.
Är rökare sen tolvårs-åldern, mammas gula Blend.
Gömde mig på rasterna bakom gympasalen i en gränd,
sen har det ju fortsatt, sådär som det ju gör,
det är först på senare tid som man, bokstavligen, hamnat utanför.
Ja, vanlig kan man väl få vara, för det mesta, och ifred,
det betyder inte att man likt robotar går på led,
det är bara ett sätt att känna sig lagom och trygg
i ett samhälle där man aldrig ändå blir tillräckligt snygg.
Man har omöjligt råd att köpa alla statussaker
eller följa mode-elitens alla goda smaker.
Svensson i Sverige är ett budgetfynd, som en REA!
Passar för stunden, för dagen, i vårt Svea.
Det gör väl ingenting egentligen, att jag inte är unik?
Det kan jag bli sen, en vacker dag, när jag äntligen blivit rik.