surely it must be five o'clock somewhere

läste om blad av tungmetall, var det förödande vackra av kvicksilver eller blandas det ihop med längtan av granit. löven faller i alla fall inte här, inte nu, men när det blåser i maj månad kan det hända att det snöar, uppåtstigande, av alla blomblad från körsbärsträdet bredvid kyrkan. genom fönstret blir det vinter, som omlindar den vårsvettiga asfaltshuden. jag fick lust att gå ut. när man promenerar i försommar i vackert väder, slår ljuset ner runtomkring som öronbedövande tystnad. damm mot solglasögon. svårt att ana vad de andra tänker, men jag tror att det alltid rör sig om saker som ifall storlekslappen i nacken sticker fram ovanför kragen, eller ifall det syns att man nyss har gråtit vid stationen. någons älskade åker alltid ifrån. mellan solmurarna blir staden främmande, som att flyta på saltvatten som man inte vågar doppa ögonen i. stegen slår i marken, sänder stötar genom kroppen och håret slungas ner i pannan obarmhärtigt tungt. det är en sak att söka rymden i kulissen, att trava bort till den öppnaste platsen och se att det är tomt runt omkring som i en större stad. det är en helt annan sak att isolera sitt ansikte av ofrivillig hjälmfrisyr. tröttnar lätt på att synas, och måste gå hem igen. sen tröttnar jag på att vara osynlig och måste duscha och peela och föna och kamma och måla och plocka och lysa vackrast omgärdad av ångorna från någon parfym som ska föreställa förförande. och nätterna sen. det är fint att inledningsvis klamra sig fast vid handtaget på handväskan, med nymålade klor och drömmar om coctails. svårare med stor stark-ångor ur bitska käftar och dimmig blick (som inte alls förför), och så träffar man alltid på någon som man inte sett på länge. hej, nämen oj, nej jag är bara ute lite, och så hittar man på nån anledning att fira. varför inte fira livet? och slutligen vinglar man hem i föreställningen att man inte syns, fast dagen efter tror man att alla sett den där sista ölen som man inte borde ha druckit. läppstiftsmärken på tröjan. cigarettpaketet fullt av avbrutna filter. och solen är såklart hånleende stekhet. för att komma ifrån skammen måste man förbereda sig för världen, glömma allt man sagt och ta visat hårt i hand. nya skor gör ingen sommar, men den är ju ändå slående självklar, så då kan man väl åtminstone skaffa någonting att trampa sönder den i. någons stilettklack bryts alltid i förtid. när tiden skapar årstidshopp, kanske bara på en vecka, slutar det snöa blommor och basilikan slokar visset på fönsterkarmen. vi ses i kväll.