Man eller man?
tisdag, november 21, 2006
torsdag, november 16, 2006
historisk sammanfattning
Det var en gång i ett land långt, långt bort, i en tid inte alltför länge sedan...
Den vita myten, som till stor del lever kvar i Sydafrika, är den om när de första kolonisatörerna kom till Sydafrika. Myten menar att Holländarna anlände till Godahoppsudden 1652, och att detta var samma år som de afrikanska folken kom till Sydafrika norrifrån. I själva verket hade två khoisan-folk bott i Sydafrika sedan stenåldern, och de bantutalande folken hade levt i det område som fick namnet Transvaal sedan ca 400 e.Kr.
Trots kolonisatörernas intåg i Sydafrika ledde intrånget inte till sammandrabbningar förrän 1779, då det första Kafferkriget utbröt. Holländarna och engelsmännen, som börjat emigrera till Sydafrika, slogs mot de bantutalande folken. Det hela var enkelt. De vita ville ha mer mark och boskap, och urinvånarna ville hindra dem. Kriget avgjordes aldrig, men fiendskapen fördjupades.
1820 anlände allt fler brittiska nybyggare, och de grundade en Kap-koloni fri från slaveri tack vare kampanjerna mot slaveri som fått genomslag i Storbritannien. Holländarna däremot, följde en gren av kristendomen som lärde dem att ”förslavandet av ’Hans söner’ (de svarta) var i enighet med Guds orubbliga vilja” , vilket passade deras behov, då de fråntagit urinvånarna deras förstfödslorätt med våld. De holländska kolonisterna började således flytta norrut 1836, vilket fick namnet Groote Trek (den stora marschen). Dessa bönder (boer) hade inte bara utvecklat holländskan till en lokal dialekt, snart kallad Afrikaans, utan även en egen nationalkänsla. 1838 grundades den första holländska staten, Republiken Natal, följd av Oranjefristaten och Transvaal.
Från mitten av 1820-talet, efter ytterligare tre Kafferkrig (1799, 1812 och 1818), var zulu-folket en stark krigsmakt i Sydafrika. Boerna hade slagit sig ner i väst och nordväst, men britterna ville åt zulufolkets mark. Med 5000 brittiska soldater och lika många afrikanska hjälptrupper tågade den brittiska armén in i zuluimperiet 1879. Zulufolket gick till motattack och efter att ha skickat tillbaka de överlevande britterna ut ur riket, anhöll zululedaren Cetshawo om fred. Britterna uppskattade inte anbudet, utan skaffade sig maskingevär och gav sig återigen in i imperiet. Den här gången kunde inte zulufolkets krigsskicklighet mäta sig med framtidsmaskinerna.
Britterna hade under 1870- och 80-talen insett att den boerska marken låg över de nödvändiga diamant- och guldfälten, strax efter övertagande av zuluimperiet, gick de västerut med avsikt att erövra boernas republiker, vilket ledde till Boerkriget 1899-1901. Efter stora förluster, och trots att boernas generaler ville fortsätta strida, så ledde en omröstning till att kriget vanns av engelsmännen. Trots detta gick engelsmännen och holländarna ur kriget relativt jämlika. Kung Edvard VII:s auktoritet skulle erkännas, men Holländskan tilläts i skolor och domstolar, amnesti erbjöds till alla stridande boer, gevär tilläts för dem som behövde det och ingen extra skatt utlades på boerna för att betala krigskostnaderna.
1910 gavs den forna boerledaren Jan Smuts posten som premiärminister, och med honom instiftades nya lagar. Bland annat fördelades äganderätten av mark, och lagar för att ”reglera arbetskraften” infriades. Detta var de första rasistiska lagarna i den Nya Sydafrika. 1913 genomfördes Landlagen, som innebar att 90 % av Sydafrikas landyta tillföll vita och 10 % svarta. Dessa 10 % av landytan blev således reservat. Därefter erövrades afrikanernas medborgerliga rättigheter. 1945 rådde tolerant liberalism, vilket inte förklarar varför 986 593 svarta arresterades och 861 209 dömdes det året, efter någon paragraf i lagstiftningen mot urinvånarna. Förtrycket drevs bland annat genom passlagar, som innebar att alla svarta vid alla tillfällen behövde ett antal uppehålls-, arbets- och rörelsetillstånd. Och arbetare var dem, till löner som var långt lägre än dåtidens minimilön. Utan den svarta arbetskraften hade den sydafrikanska ekonomin kollapsat. Däremot fick de inte längre leva vid sidan av de vita, utan snart bildades sovstäder för svarta arbetare, som satellitorter till storstäderna. Hit tvångsförflyttades de svarta afrikanerna, och med våld hölls de kvar. Dessa förstäder, eller ”hemområden åt bantu”, som de kallades, rymde snart miljontals. Så många som 8 miljoner afrikaner berövades sin rätt att bo på ”vitt område”, och behandlades officiellt som människor utan sydafrikanske medborgarskap.
Apartheid - den fullkomliga doktrinen – blev lag 1948, då boerminoriteten för första gången fick full parlamentarisk kontroll. Informellt hade apartheid redan trätt i kraft, allra senast 1920.
De svarta talesmännen för oppositionen trodde länge att ett svart samarbete med vita ledare på sikt skulle leda till jämlikhet. Missnöjet visade man med passivt motstånd och fredliga protester. Vid en gruvstrejk 1946 dödades 13 män av polisen. Vid en fredlig demonstration i Sharpevill 1960 dödades 67 demonstranter och 186 sårades, då polisen öppnade eld mot demonstrationen. På 1950-talet hade ANC bildats, och med ANC dess militära gren Umkhonte we Siwe. Ledare var Nelson Mandela, tills han häktades 1962 och dömdes till livstids fängelse 1963. Samtidigt infördes en lag som tillät fängsling av fredliga demonstranter. Alla svarta protestyttringar förklarades illegala.
Med 70-talet kom kamplystnaden tillbaka. En offensiv mot de usla lönerna fick allmänt gensvar, och MoVambiques och Angolas frigörelse (klara 1975) verkade inspirerande. Under 1974 förekom 374 strejker i Sydafrika, i vilka 57 656 arbetare deltog. Studenter blev drivande i motståndsrörelsen, sedan en ny lag infördes som sade att eleverna i de stamsegregerade högskolorna skulle ha hälften av sin undervisning på det hatade förtryckarspråket afrikaans. En ny rörelse, Black Consciousness , bildades, med målet att ena stammarna och öka de svartas självförtroende, mot de vitas ”söndra och härska”-taktik. Den mest kända studentstrejken blev den i Soweto 1976. Efter denna strejk, som dödade hundratals kvinnor och barn, flydde många unga män utomlands för att lära sig gerillakrigföring. Dessa återkom sedan, och efter –76 startade ett systematiskt sabotage mot bland annat polisstationer, järnvägslinjer och oljeraffinaderier.
På 1980-talet utlovade premiärminister P.W. Botha vissa eftergifter, bland annat att fackföreningar tillåtelse att existera, och att indier och färgade (inte svarta) fick en B-lagsrepresentation i parlamentet. Han ville även göra ”hemländerna” oberoende, vilket var en praktisk ekonomisk omöjlighet då det inte fanns något startkapital i dessa reservoarer för svart arbetskraft för de vita. I Sydafrika levde då 22 miljoner icke-vita i förhållande till de regerande 5 miljoner vita. 1983 bildades UDF, United Democratic Front, som ett försök till att vara ett demokratiskt parti för alla. De utsattes genast för regeringsförföljelse och 1985 beordrade regeringen undantagstillstånd, under vilket polisen fick order om att skjuta på allt som rörde sig. Undantagstillståndet varade i 229 dagar.
Inte förrän 1989 tvingades premiärminister Botha avgå, och ersattes då av F.W. de Klerk. 1990 upphörde förbudet mot alla större och några mindre antiapartheidrörelser, och några veckor senare frigavs Nelson Mandela efter 27 år. 1991 upphävdes de hårdaste raslagarna, men förföljelsen av svarta fortsatte med ekonomisk hjälp från regeringen, och ytterligare hundratals mördades. 1993 enades man om en provisorisk grundlag, och 1994 valdes den forna ANC-ledaren Nelson Mandela till Sydafrikas förste demokratiskt valda president. En kommission bildas för att avslöja och sortera upp anklagelser om svåra brott mot mänskligheten under apartheidregimen.
Den vita myten, som till stor del lever kvar i Sydafrika, är den om när de första kolonisatörerna kom till Sydafrika. Myten menar att Holländarna anlände till Godahoppsudden 1652, och att detta var samma år som de afrikanska folken kom till Sydafrika norrifrån. I själva verket hade två khoisan-folk bott i Sydafrika sedan stenåldern, och de bantutalande folken hade levt i det område som fick namnet Transvaal sedan ca 400 e.Kr.
Trots kolonisatörernas intåg i Sydafrika ledde intrånget inte till sammandrabbningar förrän 1779, då det första Kafferkriget utbröt. Holländarna och engelsmännen, som börjat emigrera till Sydafrika, slogs mot de bantutalande folken. Det hela var enkelt. De vita ville ha mer mark och boskap, och urinvånarna ville hindra dem. Kriget avgjordes aldrig, men fiendskapen fördjupades.
1820 anlände allt fler brittiska nybyggare, och de grundade en Kap-koloni fri från slaveri tack vare kampanjerna mot slaveri som fått genomslag i Storbritannien. Holländarna däremot, följde en gren av kristendomen som lärde dem att ”förslavandet av ’Hans söner’ (de svarta) var i enighet med Guds orubbliga vilja” , vilket passade deras behov, då de fråntagit urinvånarna deras förstfödslorätt med våld. De holländska kolonisterna började således flytta norrut 1836, vilket fick namnet Groote Trek (den stora marschen). Dessa bönder (boer) hade inte bara utvecklat holländskan till en lokal dialekt, snart kallad Afrikaans, utan även en egen nationalkänsla. 1838 grundades den första holländska staten, Republiken Natal, följd av Oranjefristaten och Transvaal.
Från mitten av 1820-talet, efter ytterligare tre Kafferkrig (1799, 1812 och 1818), var zulu-folket en stark krigsmakt i Sydafrika. Boerna hade slagit sig ner i väst och nordväst, men britterna ville åt zulufolkets mark. Med 5000 brittiska soldater och lika många afrikanska hjälptrupper tågade den brittiska armén in i zuluimperiet 1879. Zulufolket gick till motattack och efter att ha skickat tillbaka de överlevande britterna ut ur riket, anhöll zululedaren Cetshawo om fred. Britterna uppskattade inte anbudet, utan skaffade sig maskingevär och gav sig återigen in i imperiet. Den här gången kunde inte zulufolkets krigsskicklighet mäta sig med framtidsmaskinerna.
Britterna hade under 1870- och 80-talen insett att den boerska marken låg över de nödvändiga diamant- och guldfälten, strax efter övertagande av zuluimperiet, gick de västerut med avsikt att erövra boernas republiker, vilket ledde till Boerkriget 1899-1901. Efter stora förluster, och trots att boernas generaler ville fortsätta strida, så ledde en omröstning till att kriget vanns av engelsmännen. Trots detta gick engelsmännen och holländarna ur kriget relativt jämlika. Kung Edvard VII:s auktoritet skulle erkännas, men Holländskan tilläts i skolor och domstolar, amnesti erbjöds till alla stridande boer, gevär tilläts för dem som behövde det och ingen extra skatt utlades på boerna för att betala krigskostnaderna.
1910 gavs den forna boerledaren Jan Smuts posten som premiärminister, och med honom instiftades nya lagar. Bland annat fördelades äganderätten av mark, och lagar för att ”reglera arbetskraften” infriades. Detta var de första rasistiska lagarna i den Nya Sydafrika. 1913 genomfördes Landlagen, som innebar att 90 % av Sydafrikas landyta tillföll vita och 10 % svarta. Dessa 10 % av landytan blev således reservat. Därefter erövrades afrikanernas medborgerliga rättigheter. 1945 rådde tolerant liberalism, vilket inte förklarar varför 986 593 svarta arresterades och 861 209 dömdes det året, efter någon paragraf i lagstiftningen mot urinvånarna. Förtrycket drevs bland annat genom passlagar, som innebar att alla svarta vid alla tillfällen behövde ett antal uppehålls-, arbets- och rörelsetillstånd. Och arbetare var dem, till löner som var långt lägre än dåtidens minimilön. Utan den svarta arbetskraften hade den sydafrikanska ekonomin kollapsat. Däremot fick de inte längre leva vid sidan av de vita, utan snart bildades sovstäder för svarta arbetare, som satellitorter till storstäderna. Hit tvångsförflyttades de svarta afrikanerna, och med våld hölls de kvar. Dessa förstäder, eller ”hemområden åt bantu”, som de kallades, rymde snart miljontals. Så många som 8 miljoner afrikaner berövades sin rätt att bo på ”vitt område”, och behandlades officiellt som människor utan sydafrikanske medborgarskap.
Apartheid - den fullkomliga doktrinen – blev lag 1948, då boerminoriteten för första gången fick full parlamentarisk kontroll. Informellt hade apartheid redan trätt i kraft, allra senast 1920.
De svarta talesmännen för oppositionen trodde länge att ett svart samarbete med vita ledare på sikt skulle leda till jämlikhet. Missnöjet visade man med passivt motstånd och fredliga protester. Vid en gruvstrejk 1946 dödades 13 män av polisen. Vid en fredlig demonstration i Sharpevill 1960 dödades 67 demonstranter och 186 sårades, då polisen öppnade eld mot demonstrationen. På 1950-talet hade ANC bildats, och med ANC dess militära gren Umkhonte we Siwe. Ledare var Nelson Mandela, tills han häktades 1962 och dömdes till livstids fängelse 1963. Samtidigt infördes en lag som tillät fängsling av fredliga demonstranter. Alla svarta protestyttringar förklarades illegala.
Med 70-talet kom kamplystnaden tillbaka. En offensiv mot de usla lönerna fick allmänt gensvar, och MoVambiques och Angolas frigörelse (klara 1975) verkade inspirerande. Under 1974 förekom 374 strejker i Sydafrika, i vilka 57 656 arbetare deltog. Studenter blev drivande i motståndsrörelsen, sedan en ny lag infördes som sade att eleverna i de stamsegregerade högskolorna skulle ha hälften av sin undervisning på det hatade förtryckarspråket afrikaans. En ny rörelse, Black Consciousness , bildades, med målet att ena stammarna och öka de svartas självförtroende, mot de vitas ”söndra och härska”-taktik. Den mest kända studentstrejken blev den i Soweto 1976. Efter denna strejk, som dödade hundratals kvinnor och barn, flydde många unga män utomlands för att lära sig gerillakrigföring. Dessa återkom sedan, och efter –76 startade ett systematiskt sabotage mot bland annat polisstationer, järnvägslinjer och oljeraffinaderier.
På 1980-talet utlovade premiärminister P.W. Botha vissa eftergifter, bland annat att fackföreningar tillåtelse att existera, och att indier och färgade (inte svarta) fick en B-lagsrepresentation i parlamentet. Han ville även göra ”hemländerna” oberoende, vilket var en praktisk ekonomisk omöjlighet då det inte fanns något startkapital i dessa reservoarer för svart arbetskraft för de vita. I Sydafrika levde då 22 miljoner icke-vita i förhållande till de regerande 5 miljoner vita. 1983 bildades UDF, United Democratic Front, som ett försök till att vara ett demokratiskt parti för alla. De utsattes genast för regeringsförföljelse och 1985 beordrade regeringen undantagstillstånd, under vilket polisen fick order om att skjuta på allt som rörde sig. Undantagstillståndet varade i 229 dagar.
Inte förrän 1989 tvingades premiärminister Botha avgå, och ersattes då av F.W. de Klerk. 1990 upphörde förbudet mot alla större och några mindre antiapartheidrörelser, och några veckor senare frigavs Nelson Mandela efter 27 år. 1991 upphävdes de hårdaste raslagarna, men förföljelsen av svarta fortsatte med ekonomisk hjälp från regeringen, och ytterligare hundratals mördades. 1993 enades man om en provisorisk grundlag, och 1994 valdes den forna ANC-ledaren Nelson Mandela till Sydafrikas förste demokratiskt valda president. En kommission bildas för att avslöja och sortera upp anklagelser om svåra brott mot mänskligheten under apartheidregimen.
fredag, november 10, 2006
att plugga.
pedagogiska litteraturlistor ska hjälpa mig att studera. än så länge så har jag ägnat mer tid åt att färglägga i words än vad jag har till min uppsats. jag är lite bitter, lite trött, och trots allt evinnerligt gnäll ganska motiverad. om jag bara fick vara ledig från dygnet runt-stressen ett tag, så hade allt varit mycket enklare. och så har de byggt om på biblioteket också, och ingen hittar någonting, allra minst jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
